Bloggposter

Ja, det är jag, samma zimm som bloggade på x3m. 
Jag som gjorde många mammor upprörda om skämtet med spädbarnsdöd. 
Jag som har målat ut hela min personlighetsstörning, självdestruktivitet och intagningar på sjukhus. Och ett par gånger i etern.

Och jag är glad för det. Trots att det har kommit skit pga. det och rykten på bygden. 
Men den positiva feedbacken har vägt flera ton mera.

Boken? Den ligger på is. Före jag är 30 skall jag skicka ett manus till olika förlag. Men just nu orkar jag inte.

Min psykiska hälsa är just nu ostabil. Viskningarna har börjat komma allt oftare och maskarna under huden krälar. 
Varje dag kämpar jag emot något. Ångesten i första hand och nu viskningarna. Sakta glider jag med strömmen mot det svartvita landet. Jag VILL slippa den här skiten. Men det är inte så förbannat lätt. 

Jag är en fjäder som kastas i vinden men samtidigt är jag inne i en svart plastsäck med massor av stenar och jag sjunker.

Jag hatar den här ljusdepression. Underbart skulle det vara om jag kunde gå i ide. Sova bort tiden från april till slutet på augusti.
Och den här ålderskrisen. Jag vill inte bli äldre. 

Några gamla bilder på mig som jag hittade.

Speglade mig naken här om dagen, helt enkelt för att se hur kroppen är när den minskat i vikt med 30kg.
Men mina självförvållade ärr stal all uppmärksamhet. Armar, ben och bröst. Satan vad FULT! Och det onödigaste ärrret är armbandet jag har bränt med en cigarett runt min vänstra handled. Men samtidigt bryr jag mig inte om dem. Jag har en man som älskar mig trots alla ärr.

Undrar hur de inre såren ser ut. Så många förgiftningar jag har tvingat mina organ att genomlida. 
Riddarna visste säkerligen genast vad det var frågan om när de fick larm till min adress. 
"HÅLL DIG VAKEN!"
"NU VAR DET NÄRA! DU MÅSTE SLUTA!"

Det blev lite förseningar med tapetseringen så vi sätter igång idag!
Ännu ska jag sandpappra väggarna och dammsuga väggarna samt golvet så är allting klart.

Igår for jag med min lilla BMW till Ekåsen. Varje måndag och tisdag är jag där för att terapisala. Mitt egentliga projekt där är att sy två kuddfodral till vår divansoffa men nu har jag fått tillräkligt med att sy. Det är inte min grej helt enkelt. 
Istället ritade jag med kolpennor en kvinna. Där kom en liten besvikelse, jag är absolut inte lika bra som tidigare. Samma med mitt pianospelande. Fy vad rostig jag har blivit! Jag spelade 15 år klassisktpiano. Inte för att skryta men, jag var jävligt bra pianist. Som min vän sa, jag kunde ha blivit proffs.

Men ja, försöker så långt som möjligt bygga upp mina kreativa sidor. De som var så starka skippade jag när jag blev sjuk. 
Fick mina epikriser hemskickad för några veckor sedan. De gör ont att se hur sjuk jag har varit. Massor med mediciner, funderingar på att ge Risperidal Consta injektioner när de andra medicinerna inte fungerar, självdestruktivitet, självmordsförsök, ect. Fucked up in the head. 

Ekåsen har gett mig mycket stöd. Jag behövde dem. Många talar om att det är skit att vara där men jag gillade det. Det var ett eget litet samhälle. Det gör sjukt att se de onödiga nerskärningarna när det finns personer som behöver det. Hur många kommer aldrig få stöd när de behöver det?

Avrätta oss som inte passar in normerna. Det är mindre smärtsamt än att inte få hjälp. Det gör mindre ont.

Gamla läkarvillan. April 2013.